Det vi hade var något speciellt, något jag inte visste fanns förns du visade mig. Den kärleken vi delade var speciell och enorm..
Det är ingen som vet hur vi hade det och hur vi kände för varandra, förutom du och jag. Inget skulle kunna stoppa oss. Vi LOVADE varandra att inget skulle kunna komma emellan oss.

Vad hände med dig? Den personen jag lärde känna va den mest fantastiska personen jag visste och fanns alltid där för mig.
Nu är du en egoistisk och feg människa som jag skäms över. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta över hur du utvecklats. Det skulle förvåna mig oerhört om du hade en enda vän kvar nästa år, för så som du behandlar dina vänner nu kommer dom sticka innan du vet ordet av. Hoppas du inser det och tar till dig så en förändring sker, åt det positiva hållet denna gången.

Om du bara hade tagit vara på allt jag gav till dig, hade vi suttit i en helt annan sitts nu.. Jag öppnade upp mig för dig, blottade alla mina sidor. Du visste alla mina innersta hemligheter, svagheter och rädslor och du spelade ut mig totalt.
Du kunde mig utan å innan, men ändå tog du beslut som du visste skulle såra och bryta ner mig, men nu är det slut på det.

 

Även om det var jag som bröt kontakten så betyder inte det att jag är glad över detta. Jag mår skit eftersom min bästa vän är borta, och kvar lämnades bara skräp som jag tvingades dumpa i en container för att inte börja lukta illa själv.

Jag har nog med mitt liv, jag har kämpat mig upp från botten och går igenom en resa som tär på mig nått enormt. Jag har inte råd att ha kvar dig som ''vän'' när du bara sparkar ner mig längre ner. Måste omge mig av personer som stöttar mig och hjälper mig, och du är helt klart inte en av dom. Hade önskat att du var det, men du är motsatsen.

 

Du ska ut ur mitt liv!